Om boken: 2011 / Det finns författare som känner sig trånga inom litteraturen, och de försöker ständigt bryta dess gränser. Nikolai Baytov rör sig snarare mot ett visst litteraturcentrum, och denna resa visar sig vara oväntat oändlig och oändligt fascinerande. Nikolai Baytov vet också hur man lyfter fram ovanligt rena och ljusa färger: i hans prosa är sentimentalitet extremt sentimental, sorg är extremt sorgligt, torrhet är torr, fuktighet är fuktig - och så vidare. Om handlingen är vriden, så är den otroligt tight om tyglarna släpps, då släpps de. Resultatet är en unik uttrycksfull, kontrasterande prosa. Förmodligen nära en myt, eftersom berättelserna om Nikolai Baytov inte bara kommer ihåg, utan verkar resonera i minnet, som om vi alltid hade känt dem.